41 år i operativ tjänst på Kustbevakningen

Redan i slutet på 1970-talet provade Mats Asplund på kustbevakningsyrket genom ett sommarjobb som båtbiträde i Örnsköldsvik.

– Jag fick smak för jobbet då, vi hanterade ett oljeutsläpp och kontrollerade fiskenät, men när jag skulle söka fast tjänst blev det anställningsstopp som varade i fem år, berättar Mats Asplund.

När det stoppet hävdes sökte Mats och blev en av nio nya kustbevakare som antogs av 140 sökande. Han började den 6 maj 1985.

Flexibilitet – en stolthet

Så, i slutet av april 1986 tjänstgjorde Mats sin första ordinarie arbetsvecka. Han hade fått en tjänst på sambandscentralen i Furusund, utanför Norrtälje, som han ensam skulle hantera. En kollega i Stockholm ringde på telefonen: ”Har du hört på radio? Det är ett radioaktivt utsläpp i Forsmark!”

– Nu får du sluta skämta svarade jag, berättar Mats.

Det var Tjernobyl, men det visste de inte då.

– Som tur var hade vi övat inför ett kärnkraftshaveri, så jag tog fram krispärmen och ropade in de båtar vi hade i närheten, en låg i Stockholm och den andra ute på Ålandshav. De skulle gå i en slinga och mäta strålning med de dosimetrar de var utrustade med. När vi fick veta att utsläppet kom från Tjernobyl i Sovjetunionen fick vi byta strategi, det var en körig arbetsvecka.

Förmågan att vara flexibel och ställa om kan vara kärnan till att Mats Asplund är så nöjd med sitt långa arbetsliv.

– Kustbevakningen har en lösningsorienterad anda, vi hugger in där det behövs och vill få saker att fungera. Vi är ute på sjön för att lösa problem. Ett aktuellt exempel är när vi på KBV 181 förra året skulle övervaka kablarna mellan fastlandet och Gotland. På vägen ner från Umeå fick vi läckage, men vi trimmade om fartyget och tätade läckan, så vi kunde utföra vår uppgift.

Kontroller av ryska fartyg på 1990-talet

När Mats anställdes var Kustbevakningen en del av Tullverket, men blev en egen myndighet 1988.

– Då fick vi nya uppgifter med gränskontroller, som Kustbevakningen sköter på sjösidan. 1996 började jag på kuststationen i Örnsköldsvik och där kontrollerade vi 3-4 fartyg under varje patrull vid fabrikerna i Domsjö och Husum. Det var mycket ryska fartyg som seglat flera dygn på floder i Ryssland som ofta behövde söka skydd för väder och vind på Östersjön. Det var stora äventyr.

2009 flyttade Mats till kuststationen i Umeå i samband med att KBV 181 flyttades dit från Gotland.

Att arbeta som kustbevakare har alltid varit en bra anställningsform för Mats.

– Det hänger ihop med att jag varit pigg och haft hälsan med mig. Att vara kustbevakare är jobbigt om man får ont i kroppen, men för mig har det aldrig tagit emot att vara på jobbet. Arbetet har också blivit enklare tack vare bättre kommunikation och den digitala utvecklingen. Förut var det massvis med blanketter och pärmar, nu har vi datorn med oss. Det är otroligt mycket effektivare, som att vi kan söka lagparagrafer på plats.

Skulle du börja om igen om du var 25 år idag?

– Absolut att jag skulle ta det här jobbet igen! Men man måste vara flexibel. Jag har känt att lite av tjusningen i mitt yrke är att aldrig veta vad som ska hända. En fördel med det här jobbet jämfört med till exempel polis och sjukvårdare är att vi ofta har en längre framkörningstid och hinner förbereda oss, både psykiskt och fysiskt.

Fartygskollisionen utanför Mölle

Ett minne lever kvar starkare än andra efter åren till sjöss. Det var år 2000 när Mats var placerad i Öresund över vintern.

– Vi hade just bunkrat då vi fick larm om ett fartyg som sjunkit utanför badorten Mölle, och satte full fart dit i dimman. En militärbåt var där före oss. Det var en liten kemtanker lastad med saltsyra, Martina, som hade klyvts i två delar av containerfartyget Werder Bremen. När vi kom dit var det som på film, det var bara stäven som stack upp över havsytan. Vi knackade och lyssnade om vi kunde få livstecken från någon ombord, men hörde ingenting. Vi såg hur stäven sjönk mer och mer och när det var någon meter kvar, då hörde vi ett vrål. Det var ett ljud som inte liknar något annat jag hört, det var luften som försvann när båten gick ner i djupet, berättar Mats.

Mats anser att det värsta var att containerfartyget fortsatte sin färd utan att stanna.

– De kom tillbaka så småningom och hjälpte till i sökandet. Två av sju överlevde, de hade klängt sig fast. Vi hittade massvis av vrakmaterial men ingen av de drunknade. Det var otäckt. Vi var kvar i många dagar för att hjälpa till.

Kustbevakningen kommer bara att bli viktigare och viktigare spår Mats, så som omvärldsläget ser ut idag.

– Det är Kustbevakningen som har resurserna till sjöss, avslutar Mats Asplund.